Dagen började med en lång resa till Derbyt som gick av stapeln utanför Linköping.
Dream och jag hade väldigt roligt när vi slogs med en labbe om segern i Scurry tävlingen. För varje gång labben filade tiden så gick vi in o kapade en tiondel, när tävlingen var slut o vi stod som segrare, la sig Dream på rygg med alla benen i vädret och flinade glatt – det var nog länge sen han haft så roligt, tänk att matte först kastar iväg honom o sen står o hoppar o tjoar när det är dags att komma tillbaka – vilken höjdare.
Efter att vi hämtat ut våra fantastiska priser för vinsten i Scurry tävlingen, hörselskydd med hörapparat och radioslinga i, termos, ryggsäck, bok o massor med andra fina saker applåderade vi Derbyvinnaren och gjorde oss beredda att gå till bilen.Då frågar Bengt om jag var säker på att båten gick 20.15. Jag svarade att jag trodde det, men att jag inte kunnat kolla eftersom almenackan låg i bilen och bilen var för långt från provplatsen för att jag skulle kunna ta mig dit o tillbaka en extra gång. När vi väl är framme vid bilen och jag kollar almenackan bryter paniken ut – det var båten på söndagen som gick 20.15, den som vi skulle med på fredagen gick 19.15!
Klockan var vid det tillfället 16.52 och vi hade knappt 25 mil att köra. Enligt GPS skulle vi vara framme vid terminalen 19.05 och efter att ha kollat med Silja, så förstod vi att de stängde gaten 18.55 utan undantag. Om man då tar med att vi måste parkera bilen en bit från terminalen och släpa bössa, sovsäckar o allt annat nödvändigt vi packat, så blev resultatet – det går inte – det är omöjligt.
Jag blev förtvivlad eftersom det här var Bengts resa, att få komma till Finland för att skjuta Guding på försommaren är få utlänningar förunnat och nu hade jag klantat till det så att vi inte skulle komma iväg. Att sen biljetten kostat en hel förmögenhet gjorde inte saken bättre..
Men man ska aldrig ge upp och man har väl sett tillräckligt många biljakter på tv för att veta att ingenting är omöjligt så med en rivstart startar vi färden mot Stockholm. En lyckligt ovetande Dream ligger upp och ner bak i buren o sover som en stock, när vi far fram som galningar längs vägarna. Allt som oftast gick det vansinnigt fort och GPSn visade oss med jämna mellanrum att vi kört in ett par minuter. När vi hade en timme kvar insåg vi att vi aldrig skulle hinna att parkera bilen, så jag fick slita min som och hans flickvän från en middagsbjudning och be dem stå vid terminalen för att ta hand om bilen o parkera den.
Det gick! – med 3 minuter till godo tack vare att någon däruppe höll ordning på rödljusen i stan så sladdade vi in vid terminalen. Björn hjälpte oss med packningen och med svetten lackande gick vi genom säkerhetskontrollen.
Det tog faktiskt över en timme att varva ner, så när vi skulle äta fick vi de sista platserna i restaurangen och fick dela bord med ett jättetrevligt par som hade sina rötter på samma ö som vi skulle till – världen är liten ibland.
Dream som inte hade kissat sen tidig eftermiddag togs upp till hundlådan på övre däck för att lätta på trycket – inte en chans, han satt som en stenstod mitt i lådan och vägrade absolut att lyfta på benet mot den väl använda pinnen som fanns där. Jag räknade sen ut att han höll sig i 19 timmar…
Väl framme blev vi hämtade av Tommy som bjöd på kaffe och härlig lunch innan vi gav oss ut mot skärgården.Vi åkte båt ut till de yttersta skären där staten har en liten stuga i ett naturreservat som vi fick låna. Jag var tvungen att stanna där o vila benen, men killarna tog en tur ut för att spana. De lyckades störa en liten kuting som låg o solade på hällen där de klev iland och sen fick de även se mamman simma iväg.
Kl kvart i två ringde klockan o vi klädde på oss o gick ner till båten. Solen gick upp över skären och vi såg mängder av fåglar. Bl a totalt 9 havsörnar och ett örnbo. En orrhöna lyckades få Dream att förfölja henne bara ett par meter från där jag stod och orrspelet hördes tydligt en bit bort. Tusentals ejdrar, ellingar o ejderbon såg vi överallt och vi gick också på minkjakt, men utan resultat.
När klockan närmade sig nio var vi tvungna att styra hemåt eftersom vinden tilltog kraftigt, vi packade våra gudingar och allt annat vi tagit med oss och startade den något krängiga o stänkiga vägen hemåt. Efter en mellanlandning i stugan där vi åt uppvärmd alfågelsoppa (en finländsk delikatess) – styrde vi kosan hem till gården där Tommy och Kajsa bor. En labbeuppfödare kom för att träffa oss och få min bok signerad och efter middagen var det dags att åka mot båten.
Tro det eller ej, lite felberäkning av tiden oanade köer och lite andra detaljer gjorde att vi kom till terminalen med endast 10 min tillgodo – helt otroligt…