Så var det dags att sätta sig ner och sammanfatta året som gått. Det har varit ett år med stora förändringar, många glädjeämnen, en hel del framgångar men också tråkigheter.
De första valparna anlände den 2 jan, v i trodde vi skulle få nyårsvalpar men Humlan höll sig några dagar. 5 stora starka pojkar såg dagens ljus och de döptes så småningom till starka metaller, copper, titan, silver osv, naturligtvis fick de suffixet Stripes, eftersom mamma är en ”humla” o pappa är en ”tiger”.
Det började med en resa till Ravenna i Italien där vi höll en jaktträningskurs för Italienska Retrieverklubben, RCI. Det speciella minnet från den helgen var när vi skulle lägga upp och döma ett Working Test. Vi har gjort det flera gånger förut, men den här gången hade de infört ett nytt moment, inspirerat av våra svenska jaktprov, ett mindre fritt sök. Vi kände oss mycket hedrade eftersom man i övriga Europa vanligtvis inte har den typen av prov. Den stora skillnaden mellan oss och ”dem” är att deras hundar jobbar under pipan under största delen av sitt arbete. De styr även sina hundar på markering, vilket inte i samma utsträckning är tillåtet i Sverige. Det var mycket roligt att få lära även de riktigt ”stora” något för dem helt nytt.
När vi är på väg i bilen till flygplatsen och precis har påbörjat vår långa hemresa från Ravenna, ringer telefonen. – Tintin har fått några valpar och det kommer fler, hör jag i luren. 5 dagar för tidigt! Något sådant här har jag aldrig varit med om förut, därför åkte vi i lugn o ro utan tanke på att detta skulle ske. Ett stort tack till ”tjejgänget” som tog hand om hela valpningen.
Allt gick dock vägen och de 9 valparna som tydligen inte ville missa finalerna i OS döptes till olika vintersporter.
I mars var det dags för nästa kurs, den här gången utanför Salzburg i österike. Vi hade en jättetrevlig helg och fick även träffa en del jaktgolden, både rena från England och ett par som fötts i Ö-rike. Mycket trevliga hundar.
Nästa valpkull höll tidtabellen lite bättre och vi väntade med stor spänning på vad som skulle komma ut när Peppa lade sig för att valpa. Den kullen är nog den hittills dyraste jag fött upp. Bakgrunden var att jag flera gånger i Italien träffat en hund som jag blivit totalt förälskad i, Marley. Only You som han egentligen heter är något så ovanligt som en INT UCH med en liknande fart o frenesi som min Seamas. En naturbegåvning när det gäller sök o apportering, även om ”de glömde dela ut någon Will to Please” när han föddes. Jag har sett o tränat flera av hans släktingar, så jag vet att det finns en arbetsvilja i dem, annars skulle jag aldrig använda en enstaka ”stjärna”. Eftersom jag sedan jag var liten alltid har gått mina egna vägar, kändes det lite extra kul med hans titlar, alltid retar det någon tänkte jag.
Efter två försök att skicka sperma från Italien, inte helt lätt kan jag berätta, gav vi upp och Marley och husse Luca kom till oss en vecka o tränade. Vi passade då på att frysa ett par doser som sedan skulle användas när Peppa löpte.
Självklart skulle hon insemineras en lörd o en sönd, det blir dyrast så, men allt gick bra och till slut så fick vi två jättestora tikar. Bara de är en historia för sig, jag har aldrig upplevt vad man i böckerna kan läsa om som en äkta ”swimmer”, men ju mer man håller på, desto mer lär man sig. Jag var förtvivlad o tänkte att den här platta valpen kan det ju aldrig bli något vettigt av, men efter att ha pratat med Luca, som f ö är veterinär, så fick jag veta att Marley (ensam valp) också varit en simmare, och han har ju vuxit till sig på bästa sätt. Vi började med ”gå-träning” flera gånger om dagen och det var fascinerande att märka hur denna ”lilla” krake på 3 veckor verkligen hjälpte till o kämpade så hon blev helt slut. men trägen vinner och glädjen var stor när hon kunde gå själv o börja leka lite mer med sin syster.
Idag är hon ett underbart, envist energiknippe med en ett sanslöst viltsug och mina förhoppningar är stora om hon blir frisk, jag planerar att para henne med Seamie, och då får ni ”se upp”!
I april hade vi en jättetrevlig och mycket uppskattad kurs i Dalarna, där det nya för oss var att det deltog en hel del Wachtelhundar, spännande.
1:a maj helgen var det så dags för Italien igen, Rom den här gången. Där vi på tredje dagens WT fick den stora glädjen att se Zallys son, Nouss vinna Novice-klassen. Underbart att se Giovanni drygt 70 år, föra den första jaktisen av vår ras i Italien, på ett så underbart sätt.
I pingsthelgen hade vi samlat 12 unghundar ur förra årets kullar för en träningshelg. Vi hade jätteroligt, det var så kul att se dessa 1-åringar på sönd em, de var helt slut i det lilla huvet, o de hade ingen aning av vad de förväntades göra, men jobba ville de – även det oftast blev helt fel.
Så var det dags för kennelträffen. Vi samlades med ett 50-tal Doubleusare med familjer. Ladängen var fullt av tält, husvagnar och människor. Vi hade skojtävlingar, lite jaktträning och mycket prat. En av våra valpköpare Charlotte Sommerfeldt höll ett mycket intressant föredrag om sitt arbete med att utbilda signal och servicehundar. På lördagskvällen njöt vi av den helstekta grisen och några av deltagarna stannade uppe halva natten för att ”prata hund”.
Kennelträffen blev en slags ”Grand Final” för oss på Ladängen. Tyvärr blir inte livet alltid som man önskar. Man kan klara väldigt mycket av sjukdom , olyckor och bakslag, men det finns en gräns och för oss var den nådd. Med stor sorg valde vi att sälja vårt älskade paradis och gå skilda vägar.
Det har varit en mycket tuff tid, där jag bl a har fått erfara vad äkta vänskap står för. Många besvikelser och människor som inte visat sig ”hålla måttet”, men också underbara vänner och även mer ytligt bekanta, som funnits, stöttat och verkligen ställt upp när det krävts. Inga namn behöver nämnas, men jag vill passa på o rikta mitt uppriktiga tack till alla er som gjort den här tiden uthärdlig.
Livet går dock vidare, jag köpte mig ett gulligt litet hus som ligger väldigt vackert, med träningsmark precis utanför staketet. Jag tränade mina hundar på ett sätt som jag inte hunnit med på flera år, vilket resulterade i en fantastisk provsäsong, 3 starter med 2 hundar, 3st 1:a pris och två provbäst. Vi startade också på vårt första varmviltsprov där Tintin vann och fick ett cert.( När vi nu får officiella varmviltsprov krävs det 3 cert för championat)
I juni tog jag och min dotter Tove en 2-dagars tripp till Wien där vi tittade på Seamas 10 små avkommor. Jag hjälpte till med valptest och att dela ut rätt valp till rätt köpare. Vi fick också smaka på det goda livet, flyga hela vägen i cockpit, bo i lånad penthouse och vandra i Wiens mer fashionabla kvarter. En härlig upplevelse med tonårig dotter.
Valparna som nu är 8 månader utvecklas utmärkt och förarna har stora förhoppningar om framtiden.
I juli åkte på en kombinerad semester o kursresa till Italien, den här gången till en dal som ligger utanför Milano. Jag bodde hos goda vänner, familjen Franchi, som också har en valp ifrån mig. Familjen äger sedan flera generationer en salami och prosciotto fabrik, så förutom underbart väder goda viner och trevligt sällskap så ökade jag väl på omfånget ett par cm.
Kursen höll jag i ett jaktreservat som hade stor uppfödning på änder. Trots att jag bott på Sundsta Säteri, när Tommy jobbade där som jägare och vi födde upp tusentals änder, så var jag lite chockad över att se så mycket fåglar på en gång. Vi fick också möjlighet att träna hundarna mitt i detta ”hav” av unga änder, vilket gjorde att jag önskade att jag haft mina egna hundar med mig, vilket fantastiskt tillfälle att träna stadga.
I augusti var det dags för årets special. Som vanligt, gick det bra för våra hundar. Några var jätteduktiga o andra hade lite problem med olika saker. Jag tycker att den här helgen är ett utmärkt tillfälle för den ”nya” lite oerfarna valpköparen att få prova på hur det är att starta på prov.
Tyvärr nådde vi inte ända fram i finalen i år heller, det verkar inte riktigt som det är meningen. Vi har varit med flera hundar i final de senaste fem åren, men vi faller alltid på mållinjen, men skam den som ger sig…
Hösten kom med alla trevliga andjakter. Jag fortsatte med min lilla träningsgrupp som är jätterolig att jobba med, vintern kom tidigt i år och i nov var det återigen kurs i Italien som stod på programmet. Det blev en tuff helg, kursen varade i tre dagar och jag var ensam instruktör, men hjärtat värmdes när jag kom hem och genast fick lova att komma tillbaka i vår. Det är såklart jätteroligt att känna sig så uppskattad.
Vinterns fasanjakter har varit mycket trevliga och jag är helt fascinerad av min lilla Asti, som hittills visat prov på en underbar förmåga att para ihop total avkoppling under jakt med en knivskarp markerings- och viltfinnar förmåga, måtte hon hålla för då har jag något mycket speciellt att jobba med.
Inför nästa år har jag en del ”löften” som redan verkar komma på skam, men jag gör mitt bästa för att lära mig att säga nej. Jag måste dra ner på tempot om jag ska orka. Så jag har faktiskt trots att det var svårt tackat nej till ett par förfrågningar – och det känns faktiskt skönt. Nästa år ska bli Tintins år, Asti står på tillväxt och ska inte starta i ÖKL förrän om ytterligare ett år.
Året avslutades med en härlig resa till London med dotter och våra två väninnor. dagar fyllda av ”shop until you drop”, Mama Mia, kan för övrigt varmt rekommenderas, och inte ordet hund på 4 dagar – fantastiskt!
Men väl hemkommen kommer abstinensen, hundarna var ju såklart utackorderade, men jag får väl vara glad så länge jag inte skäller och viftar på svansen…
Jag har funnit mig mycket väl tillrätta och har en hel del förväntningar inför nästa år. Almanackan börjar som sagt fyllas, men den innehåller många spännande utmaningar som jag med glädje ser fram emot.
Till dig som orkat ta dig igenom hela den här historien vill önska ett lyckosamt 2003
Gunilla
PS. När jag sammanställde röntgenresultaten från de hundar som är födda 2001 blev jag väldigt glad, 19 hundar födda, 18 röntgade (den sista röntgas nu i januari) och 18 st fria både fram och bak. Det är bara att vara oerhört tacksam. DS