Jag hade återigen blivit inbjuden till att hålla kurs i Österike, den här gången i det undersköna Tyrolen. Jag var inte sen att tacka ja och blev inte mindre sugen när jag dessutom erbjöds en vecka semester med rundturer och bad.
Tyvärr lyckades jag ha sönder min menisk veckan innan jag skulle åka, genom att hoppa över ett dike – en historia för sig.. Jag blev i alla fall snabbt opererad på torsdagen, hade kennelträff över helgen som kom och hade flygbiljett till tisdagen!
Men till och med jag fick inse min begränsning och chansade vilt o bokade om resan till torsdag efter op, då hade det ju gått en hel vecka..
Allt gick bra på flyget till Wien och när jag klev av planet med mina kryckor stod en man artigt o frågade om han fick skjutsa mig i rullstol, jag tackade vänligt nej och linkade iväg – man är väl inte helt utslagen heller, bara för att man haltar lite.
Det visade sig efter en stund att han diskret hade hållt sig i bakgrunden och efter 100m i snigelfart upprepade han sin fråga – gissa vad jag svarade?
Plötsligt börjar karln att småspringa och jag undrar lite försiktigt om vi hade bråttom. Han svarar då att jag skulle möta Brigitte på flygplatsen o det visste jag såklart, men vad jag inte visste var att hon och Kurt ändrat sig o bokat flyg till oss till Tyrolen, så vi skulle slippa åka flera timmer i deras husbil i hettan. Problemet var bara att mitt flyg var kraftigt försenat och anslutningen till Tyrolen redan hade avgått! Brigitte som jobbar på Austrian lyckades till slut få nya biljetter till en ort i närheten och sen startade racet!
Det var bara 10 min till avgång och Wiens flygplats är stor – riktigt stor.
Det var bara regissören och filmteamet som fattades för att göra bilden av en “Tati film” komplett, folk for som käglor när jag i rullstol och med kryckorna i högsta hugg, fördes fram i ilfart av en två meter lång man i röd uniform – men vi hann!!
Vi åkte i ett litet plan och var snabbt framme i Alperna, sen kan man undra vad piloten druckit till lunch för det var nog den vingligaste landning jag någonsin varit med om, men ner kom vi och Kurt stod o väntade utanför – semestern kunde börja.
kurt hade som sagt planerat en rejäl rundtur som nu fick krympas ner ordentligt, men jag fick i alla fall återuppliva minnet av Gross Clockner passet, ett pass som låg på nästan 5000m höjd, fantastisk väg uppför och en viidunderlig utsikt över flera av de skidorter som var på populära när jag var ung.
Vi tog oss sen till det lilla Alp -hotellet, som såg ut precis som på vykorten, där jag installerades och fick träffa flera av mina vänner.
Vi åt en härlig middag tillsammans, hundarna som vanligt under bordet och jag njör i fulla drag av det österikiska ölet som jag älskar.
Lördag söndag var vikta till kurs, men vi hann ut en stund på fredagkvällen för att reka markerna lite. Det är inte lätt i en dalgång som bara är några hundra meter bred och det blir väl tufft för hundarna att jobba i de branta sluttningarna eftersom termometern visade på nära 30 grader.
Jag fick då träffa en av Österikes få FTCH, att klara den titeln är en riktig prestation för de har bara ett par prov om året och Österike har en hel del riktigt duktiga hundar. En underbar labbe som med sin duktiga husse skulle träna tillsammans med Kurt och en valpköpare till mig, inför det internationella WT som skulle gå av stapeln i Italien en vecka senare.
Jag har två bröder där, de 9 mån gamla pojkarna efter Swing och Alquin. Det var med ett stolt “modershjärta” jag hjälpte dem lite med det som vi brukar göra vid den åldern på valpträffen hemma och de var jätteduktiga!
Träningen – kursen gick jättebra, det var både Labbar o Golden som deltog, några som jag träffat förr och en hel del nya. bekantskaper.
Vi stannade på hotellet på söndagkvällen för att ge oss av emot Wien i bil efter frukost på måndagen. Brigitte var tvungen att lämna oss för att flyga tillbaks till jobbet. Det visade sig då att hennes returbiljett försvunnit i kaoset på flygplatsen så hon fick köpa en ny – .men hon kom i alla fall hem i tid och allt ordnade sig till slut.
Kurt och jag passade på att äta lunch hos hans föräldrar på vägen tillbaka, de bodde fantastiskt vackert på landet utanför Wien. Jag kände mig mycket hedrad, för som Kurt sa “det är inte många kvinnor som jag presenterat för min mamma”.
Väl framme i vindsvåningen drack vi en stärkande kopp kaffe gjord i Kurts nya superhäftiga kaffemaskin. Säg den leksak som han inte har, vi hade till med hjälp på träningen av hans supermoderna “bumperboy” en automatisk dummiekastare med lukt och ljud… och efter det var det dags att åka till flygplatsen för vidare färd hem till Svedala där jag ett par dagar senare skulle åka till Norge för att hämta min drömprins – men det är också en annan historia!
Gunilla