Böckerna ”Hästarnas budskap” och ”Dansa med hästar” skrivna av Klaus Ferdinand Hempfling blev jag uppmanad att läsa av en vän som har både häst och hund. Hon tyckte att filosofin i dem överensstämde med vårt sätt att tänka hund. Det visade sig stämma till hundra procent, det är bara att byta ut ordet häst mot hund. För oss på Gyllerboda var det en enorm känsla att få bekräftat att vi är inne på rätt spår.
Det jag kommer att berätta om idag är en filosofi, ett sätt att leva och tänka. Det är att arbeta med sig själv som redskap. Det är ingen metod med inlärning eller bestraffning. Det är kommunikation med hunden på dess eget språk.
Att återge en filosofi i ett TV-program är, förmodar jag, näst intill omöjligt. Jag anser att Cesar Milan i grunden har samma filosofi som vi har men det är inte speciellt lätt att uppfatta det när man ser honom i TV. Det är en viss skillnad att göra ett matprogram och ett som handlar om levande varelser.
De program som finns idag löser inga problem i längden. Man springer runt med en brandsläckare och bekämpar småbränder, när man släckt en, tänds det två nya. Om det finns en ärlig ambition att hjälpa våra hundar och hundägare till ett trivsamt liv så ska naturligtvis programmen förmedla kunskap om hur man uppfostrar en valp för att den skall växa upp till en harmonisk hund och aldrig behöver utveckla störningar såsom rädsla, osäkerhet och aggressivitet.
Böckerna ”Hästarnas budskap” och ”Dansa med hästar” skrivna av Klaus Ferdinand Hempfling blev jag uppmanad att läsa av en vän som har både häst och hund. Hon tyckte att filosofin i dem överensstämde med vårt sätt att tänka hund. Det visade sig stämma till hundra procent, det är bara att byta ut ordet häst mot hund. För oss på Gyllerboda var det en enorm känsla att få bekräftat att vi är inne på rätt spår.
Klaus Ferdinand beskriver i boken hur han närmar sig en vild hingst, så här står det: ”Jag är oerhört noga med den här första kontakten, för att jag senare, även när hästen är fri, ska kunna knyta honom till mig. Jag måste överta ledarhingstens roll i hans liv och samtidigt vinna hans fulla förtroende”.
Författaren pratar alltså om ledarskap tillsammans med djurets förtroende. Cesar Milans ledord är ledarskap precis som det är för mig och Gunilla. Gunilla, min hustru, är minst lika intresserad som jag att försöka hitta ett naturligt sätt att arbeta med hundarna och det som jag kommer att berätta grundar sig på våra gemensamma funderingar och det som våra hundar lärt oss. När det gäller Cesar gör han sin tolkning av hundars beteende och vi gör vår tolkning. Jag har inte för avsikt att här idag diskutera Cesars metoder, de får stå för honom, utan jag kommer att beskriva vår syn på hur man ska umgås med hundar för att de ska må bra.
Att, idag i hundvärlden, nämna orden ledarskap och förtroende samtidigt är som att svära i kyrkan, men är det så, finns det ett motsatsförhållande mellan förtroende och ledarskap? Nej det gör det inte! Inte om man menar det ledarskap som finns ute i naturen.
Om vi återvänder till ”Dansa med hästar” och tittar på vad som är orsaken till att Klaus Ferdinand har sin alldeles egen syn på hästträning så är anledningen att han reagerade på de våldsamma metoder som användes när man tämjde vildhästar och på vilket sätt man sedan tränade och dresserade dessa. Han köpte då ett arabsto som han ”klappade länge och omsorgsfullt, ända tills hon med en välriktad spark nästan slog av överarmen” och inser att den metoden inte fungerar heller. Han sökte annan kunskap och fann att tempelriddarna hade ett helt annat förhållningssätt till sina hästar. Riddarna sa att de styrde hästen med tanken. Tänker ni efter så förstår ni varför, riddarna hade lans och svärd i sina händer vilket inte gör det möjligt att använda tyglar. En gammal eremit uppe i de spanska bergen uppmanade honom att söka sig till vildhästarna och låta hästarna lära honom det han behöver veta. Han upptäcker att han kan kommunicera med de vilda hästarna med kroppsspråk och attityd och på så sätt få deras förtroende. Han inser att, citat, ”samvaro och kommunikation med hästar bara kan vara möjlig om den sker på deras villkor. Den måste ske i samförstånd med dem och på deras eget språk – sinnenas språk, kroppsspråket och på ögonblickets omedelbara ingivelse och känsla”.
Reaktionen mot hårda metoder är kom ju också i hundvärlden för några år sedan, vi gick från hårda till mjuka metoder. Vi människor gör hela tiden fel i vårt umgänge med naturen, det är miljöförstöring, utplantering av rävar i Australien eller på vilket sätt vi behandlar våra djur. När vi bytte synsätt gjorde vi inte som Klaus Ferdinand, vi sökte inte svaret hos hundarna, vi utgick ifrån oss själva och våra mänskliga värderingar. Av den anledningen anser jag att vi återigen gjort ett gigantiskt misstag och att vi är på väg käpprätt åt skogen.
Vi gör samma misstag idag som man gjort i alla tider, vi vill skaffa oss kontroll. Förr var det tvång som gällde och idag är det belöning i olika former som ska lösa problemet d.v.s. lösa problemet för oss människor. Det är våra behov det handlar om inte hundens. Den mår inte bättre för att den går fot, kommer när vi ropar eller presterar på tävlingsbanan.
Att utöva kontroll kallar vi för att träna eller dressera. Nu vill jag läsa ytterligare ett citat från Dansa med hästar ”Vi kan bara försöka finna en plattform där vi kan mötas och förstå varandra. Om jag lyckas med det kan jag göra saker tillsammans med hästar som igen dressyr i världen kan åstadkomma.”
(Det finns ett par bilder i boken som visar arbetet med en vild treårig hingst. Hästen är lös men trots det kommer den fram och tar kontakt.)
Som sagt så är dressyr och träning inget som hunden ber om. Hunden vill ha något helt annat. Den vill ha ett tryggt och harmoniskt liv.
Jag tycker inte vi ger våra hundar ett tryggt liv, lika lite nu med de positiva metoderna som när de hårda metoderna gällde. Anledningen är att ingenting av detta finns i naturen, ingenting av detta sker på hundarnas villkor. I naturen finns inte kommandon, köttbullar, irritation eller bestraffningar.
Hundar som vaktar, som är rädda, aggressiva, stressade, sitter utanför toa och piper, inte kan vara ensamma o.s.v. har det inte bra och skall inte behöva leva sitt liv på det sättet. De här problemen ökar lavinartat vilket borde vara bevis på att något är fel. Någonting måste vara fel när det t.o.m. i ”seriösa” artiklar börjar pratas om att ge hundarna lugnande medel. Jag är helt övertygad om att dessa beteenden inte förekommer i en vild flock, problemen är inte hundarnas utan människans oförmåga att förmedla trygghet. Vi måste fråga oss vilka problem hunden har med oss och inte tvärt om.
Vad är det som finns i naturen som saknas hos de flesta av oss. Det ena är att det finns ett dominant ledarpar. Det andra är att valpen/hunden i flocken får lära sig att underordna sig. Det är alltså två viktiga bitar i det här. Det är hur vårt uppträdande påverkar hunden och vilken betydelse undergivenheten har för hundens och ägarens välbefinnande.
Hur många av er reagerade negativt när jag pratar om dominant ledarpar och undergivenhet? Rätt många misstänker jag. Varför det? Jo, ni sätter likhetstecken mellan dominant och våldsam. Helt fel, den riktige ledaren behöver inte vara våldsam. Att vara dominant i naturen innebär att ha utstrålning (Cesars energi), stark personlighet, värdighet, stolt kroppsspråk, självsäkerhet, erfarenhet, att vara lugn, att inte låta sig provoceras eller styras, att inte bli arg m.m. Det är alltså en massa positiva egenskaper. Tänk på den där duktige läraren ni hade i skolan. Hans/hennes lektioner gick ni till med glädje därför att ni kände er respekterade och trygga. Märk väl den läraren bjöd inte på choklad på morgonen eller startade dagen med en utskällning.
Det är alltså viktigare hur vi är än vad vi gör! Hundens språk är kroppsspråket och med rätt kroppsspråk och utstrålning kan vi förmedla mer till hunden än vi någonsin kan göra med dressyr och kommandon. Vi kan förmedla trygghet!
När hunden känner sig dominerad d.v.s. känner tryggheten från alla dessa positiva egenskaper så lägger den sitt liv i händerna på den dominante. Den väljer att följa utan att på något sätt förlora livsglädjen tvärt om den kan njuta av livet. Hunden följer, håller kontakt, är uppmärksam och vill vara till lags därför att den väljer det. Detta skiljer sig radikalt från den kontakt man får med dressyr. Sker dressyren med tvång vågar hunden inget annat än att lyda och dresserar vi med belöning fungerar det endast när hunden tycker belöningen är viktigare än löptiken eller grannens katt.
Om hunden inte känner den här tryggheten så händer något helt annat. Den ser ingen som leder och därmed tvingar instinkterna den att göra något åt eländet. Den tar ansvar för flocken! Tyvärr är de flesta hundar inte gjorda för detta. Vår avel har inte inriktats mot alfaindivider, alltså har våra hundar sällan de egenskaper som krävs av en ledare. Vi sätter en 15-åring som VD för förtaget. Inte nog med att han endast är 15 år han har jour 24 timmar om dygnet. Hur mår den kraken? Jo han blir stressad! Stressen resulterar antingen i aggressiva beteenden eller i depression. Aggressiva hundar pratar många om men deprimerade hundar är det inte mycket snack om? Det finns många fler än ni tror! De där snälla hundarna som inte gör så mycket väsen av sig men de är rädda för lite av varje och när det kommer till aktivitet så finns det igen fart och glädje. Livsgnistan i ögonen har slocknat för länge sedan.
Vad innebär det då i praktiken att vara en trygg, dominant ledare för sin hund? När vi besökte CLA Gamefair i England i somras upplevde vi hur det kan vara i verkligheten. En stor del av de tiotusentals besökarna hade sina hundar med sig. Vi uppskattade att vi såg ca 2000 hundar under de tre dagar vi var där. Av dessa hundar var en tredjedel terriers, border, jackrussel och en del annat. På tre dagar såg vi en rottweiler som var aggressiv, en labbe likaså och en cocker som skällde av intresse för en annan hund. Alla andra hundar uppförde sig lugnt och harmoniskt, inte en enda terrier skällde. I en monter som intresserade hundägare kunde det finns 25-30 hundar på en liten yta utan problem. I ena kanten på utställningsområdet sköts det lerduvor. Hela dagarna mullrade det värre än vid tolvslaget på nyår i Stockholm. Ingen hund tog minsta notis om detta. Många av hundägarna plockade av kopplet när de kom ut genom grindarna. Inga kommandon behövdes för att hundarna lugnt skulle fortsätta att följa sin ägare.
Varför betedde sig hundarna så exemplariskt? Jo det beror på engelsmannens attityd. Stolt kroppshållning, värdighet och självsäkerhet. Inga flexikoppel, ingen som belönade men heller ingen som ryckte i koppel eller på något annat sätt korrigerade sina hundar. En annan viktig faktor finns också, besökarna på en sådan här mässa kommer från landsbygden där en hund fortfarande är en hund och ingen liten människa.
Ett par händelser under de senaste veckorna från vårt hem kan kanske också förklara vilken betydelse kroppsspråket och attityden har.
När vi äter frukost har vi alla hundarna med oss i köket. Just nu är det ett par fodertikar på besök så det är ett drygt tiotal där hemma nu. När jag tar fram en påse med bröd från kökslådan reser sig samtliga hundar och kommer fram till mig. För inte alltför länge sedan hade jag reagerat med att irriterat säga till dem att gå och lägga sig men idag kommunicerar jag på ett annat sätt. För det första så måste jag omedvetet ha signalerat att jag tänkte bjuda på bröd eftersom de kom till mig, i vanliga fall ligger de och sover. Vilken rätt har jag då att fräsa åt dem? Nu stannade jag bara upp mitt i en rörelse och tänkte ”ni ska gå och lägga er”, jag lovar, det tog enbart 10 sekunder innan samtliga hade gått iväg. Naturligtvis kan de inte läsa tankar men min tanke omsattes i en liten förändring i mitt kroppsspråk och det kan de läsa.
En kväll kommer en av goldentikarna Funny gående med en kamptrasa i munnen. När hon passerar Tit en springertik så tar springern tag i trasan. Funny, högdräktig och 2 år äldre än den andra tiken, höjer då svansen och morrar lågt. Tit tar ingen notis om detta utan håller bara ett stadigt grepp. Hennes öron är mjukt tillbakastrukna, ögonen är milda men trots detta så kan till och med jag se hennes budskap till Funny och det är: Jag har bestämt mig, du skall släppa trasan. Det tog flera minuter innan Funny gav sig men hon kunde inte motstå den styrka som Tit visade.
Jag skall ta några exempel från det dagliga livet och förklara hur hunden uppfattar våra reaktioner. Jag vill bara klargöra en sak först för att ni ska förstå hur jag resonerar! Vi människors sätt att tänka gör att vi kan förstå vad som är rätt eller fel det kan inte hunden. Det är alltså helt tokigt att korrigera hunden eller att belöna den. Förstärka ett beteende med något positivt är helt ok men ni får aldrig mig till att tro att hunden förstår att den gjort rätt eller fel. Det är ett djur vi talar om inte en människa! Djur har ingen moral!
Första exemplet: Det ringer på dörren! Hunden rusar ditt för att sköta sitt jobb, den ska ha kontroll på inkräktaren! Oavsett om hunden skäller eller blir uppjagad så har det samma syfte, att få inkräktaren till att reagera.
Om matte skriker på sin hund reagerar den med: Nu dör kärringen jag måste försvara oss bättre!
Om matte försöker korrigera kan hunden bli aggressiv mot henne. Det är väl inte så konstigt, först gav hon hunden jobbet som VD och sen försöker hon ta jobbet ifrån den. Prova och sätt er på chefens stol på måndag morgon så får ni se vad som händer. Korrigerar hon hårt så ligger hunden kuvad i ett hörn och förstår ingenting. Den går inte fram eftersom det gjorde ont men nästa gång det kommer en gäst upprepas det hela eftersom ägaren bara tillfälligt hindrade hunden att utföra sin uppgift som flockens beskyddare.
Till sist har vi den belönade hunden som snällt springer till korgen och sätter sig. Ja det har löst problemet för matte men det har inte löst problemet för hunden. Den har bara bytt reaktion från att vakta till att sitta i korgen men den är fortfarande i samma obehagliga sinnesstämning och innehar fortfarande posten som VD. I forskning på SLU tittade man på hormonhalterna i rädda hundar. Angående skotträdda hundar skriver man i rapporten:” En av hundarna hade tränats att ligga still under skott. Utåt sett var den lugn, men kortisolvärdena avslöjade att den var stressad”.
Om en hund känner sig trygg i vetskapen att någon annan innehar ansvaret för eventuella besökare så reagerar den inte på signalen från dörren men om vi nu pratar om en hundägare som vill rehabilitera sig själv och hunden så ska situationen hanteras så här:
Matte reser sig lugnt, helt tyst och går bort till dörren, vallar bort hunden från hallen och står still med stolt hållning tills hunden slappnat av. Om hunden kunde prata så hade den sagt: Så skönt att hon klarar sig själv och att jag slipper jobba.
Andra exemplet: Det börjar närma sig nyår och tidningarna fylls av artiklar om de stackars hundarna som ska genomlida denna helg. Nyblivne hundägare Andersson läser naturligtvis med intresse dessa artiklar och förbereder sig inför det hemska som ska hända. Han har t.o.m. köpt lugnande tabletter till hunden! 20:de december smäller det plötsligt utanför huset. Andersson tittar oroligt på sin hund för att se om den blev rädd men det ser lugnt ut. Vad bra tänker han och ger hunden en godbit. Så smäller det igen och för säkerhets skull så kollar han hunden! Lite konstig ser den ut men det blir säkert bättre om han tar upp den i knäet. När det smäller en tredje gång är cirkusen igång, hunden blir rädd.
Den här hundägaren har gjort sin hund rädd, han har glömt att agera som en trygg ledare. Han reagerade på smällarna! Om han hade ätit de lugnande tabletterna själv hade det gått mycket bättre.
En annan klassiker är hunden som inte kan vara ensam hemma. Många av dessa hundar följer ständigt matte vart hon går i huset. Hunden sitter utanför toan och piper och ligger gärna i sängen. När matte varit borta i fem minuter för att kasta soporna blir den helt hysterisk av lycka när hon återvänder. Håller ni inte med mig om att riktigt logiskt kan det inte vara om en 5-årig hund inte kan vara ensam och dessutom blir hysterisk när matte varit borta en mycket kort stund.
Förklaringen är att det inte handlar om ensamhet. Problemet är att bebisen rymmer, den som hunden skyddar och tar hand om går ut genom dörren och hunden har ingen möjlighet att vakta vederbörande. Hur hade ni reagerat om treåringen försvann ut genom dörren från ett hotell i storstan och dörren gick i baklås och hur hade ni uppfört er när ungen oskadd dök upp en timme senare?
När jag räknade upp de egenskaper som en dominant ledare ska ha nämnde jag att man inte ska låta sig styras eller provoceras. Detta är en av de viktigaste hörnstolparna i ett tryggt ledarskap.
Om vi besöker familjen Svensson så vill jag påstå att det i mycket hög grad är hunden som styr. Hunden krafsar i vattenskålen och får vatten, lägger huvudet i mattes knä och blir klappad, går till dörren och får gå ut, den skäller och husse blir arg, den hoppar på mattes nya kappa och blir nerknuffad, den hoppar upp i soffan och blir tillsagd att gå ner, den drar i koppel och tror sig komma snabbare framåt, listan kan göras hur lång som helst. Vad hunden än gör så får den människorna kring den att reagera.
I situationer där valpen/hunden börjar vakta mat, liggplats eller liknande är vi riktigt illa ute om vi reagerar fel och hunden uppfattar att den kan styra oss med aggressivitet. Om vi t.ex. drar oss tillbaka så förstärks beteendet eftersom hunden får lön för mödan. En vacker dag biter den barnbarnet som kommer för nära och då blir den avlivad. Är det någon som ska avlivas är det ägaren som skapade problemet!
Klickerträning är ett suveränt sätt att göra inlärningar men vem är det som styr vem? Det är hunden som styr! Belöningsträningen lär hunden att tigga. Det är överlevnadsinstinkten som är drivfjädern i detta. Kan man skaffa sig en fördel framför någon annan så överlever man lättare i naturen. Belöningsträningen kan inte ge en hund trygghet utan ställer ofta till problem eftersom den inte har någon förankring i naturen.
Om en hund känner sig tvingad att vakta, är stressad, hysterisk, deprimerad eller rädd så är den utsatt för minst lika stort djurplågeri som om den misshandlas.
Nu kommer vi då till hundens förmåga att underordna sig.
När jag använder ordet undergivenhet menar jag inte en kuvad rädd hund som ligger på rygg med benen i vädret utan en hund med det där milda uttrycket i ögonen och med tillbakastrukna öron och lite mandelformade ögon. Många blandar samman undergivenhet med rädsla men det säger väl sig själv att medlemmarna i en flock inte kan vara rädda för varandra.
Att visa undergivenhet och underordna sig är avgörande för att samarbetet i flocken ska fungera. Om inte undergivenheten fanns skulle det ständigt uppstå konflikter och slagsmål. Den som är undergiven följer automatiskt den dominante. Här måste jag återigen citera Klaus Ferdinand denna gång ur hästarnas budskap: ”Om hästen ser dig, kan den följa dig, utan tvång, utan bråk och utan spö. Om den kan se tillit, trygghet och storhet följer den dig därför att den känner igen de egenskaperna från sin egen värld”.
Det är väl inte riktigt det som lärs ut idag. Idag skall man vara intressant, rolig och belöna för att få kontakt. För mig är det helt uppåt väggarna. Vem känner sig trygg med och vill följa en pajas?
Det finns ytterligare en väldigt viktig funktion med undergivenhet, hunden kan inte vara undergiven och rädd samtidigt. När hunden lärt sig det här spelar det ingen roll om den blir påhoppad av en annan hund, kramad av ett barn eller får en spruta av veterinären. Det framkallar bara en lugn känsla i hunden och händelsen sätter inga negativa spår.
Att underordna sig är ingenting som hunden har med sig från födseln utan det är tikens och de andra flockmedlemmarnas fostran som framkallar beteendet.
Etologen Erik Wilson undersökte en gång i tiden vilken betydelse tikens fostran hade för hundens beteende som vuxen och fastslog att tiken var viktigare än det genetiska arvet.
Tillsammans har jag och Gunilla fött upp ca 450 st. valpar. När vi träffades för 4,5 år sedan var vi helt överens om tikens enorma betydelse för valparnas utveckling.
Någonstans kring 6 veckors ålder börjar tiken sitt arbete med att ge valpen den här gåvan. Gunilla och jag har, som sagt, tillsammans fött upp mer än 400 valpar och har studerat våra tikar när de fostrar. Det är naturligtvis en hel massa olika beteenden som ingår i den här processen. Ett av de viktigaste tycks vara att tiken håller fast valpen tills den slappnar av. Hon håller fast över huvudet och/eller halsen tills valpen är som en trasdocka. När den är avslappnad sköter hon om hygienen. Detta upprepar hon tills valpen slappnar av direkt när hon vill sköta om den.
Det är viktigt att notera att tiken INTE gör detta som bestraffning. Hennes syfte är att valpen lugnt ska kunna underordna sig en vuxen hund. Hundar bestraffar inte varandra men till och från dominerar de varandra. Tyvärr använder Cesar sig av att lägga hundar på sidan vilket har resulterat att hundägare brottar ner sina hundar som bestraffning. Oftast resulterar det i att hunden upplever ägaren som svag och problemen förvärras.
En annan viktig sak som alla valpar får uppleva är att tiken eller någon annan i flocken skrämmer valpen så att de panikskriker. Detta sker alltid senare i utvecklingen än fasthållandet d.v.s. efter 8 veckors ålder ibland så sent som vid 5 månaders ålder. Det kan verka egendomligt att det här sker men eftersom naturen skapat beteendet så måste det ha en betydelsefull funktion i valpens fostran. Gunilla och jag tyder det till att de vuxna imponerar på valpen. Den vuxne demonstrerar sin styrka för att valpen ska veta var tryggheten finns. Valpen vet var den ska gömma sig om björnen kommer. Det är viktigt att förstå att valpen aldrig blir rädd för den som imponerat utan får den möjlighet så ligger den gärna nära den som visat sin styrka. Efter det att någon imponerat på valpen är den betydligt känsligare för de signaler som de vuxna sänder ut. Den lyssnar när de vuxna pratar. Kan det vara imponerandet som fick oss att tro att hundar korrigerar varandra och det rättfärdigade den hårda skolan?
En valp som inte blir fostrad blir socialt handikappad. Det är inte så sällan som hundägaren tycker att en sådan här hund har DAMP. Den är i sin egen värld och är väldigt svår att påverka. Den har ingen naturlig kontakt och följsamhet och lyssnar definitivt inte på den som har något att säga.
Den här valpen får fel attityd och kroppsspråk vilket ger den stora problem i umgänget med andra hundar. När den här valpen träffar vuxna hundar blir den ofta bryskt tillrättavisad eftersom den upplevs som dominant och det tillåts aldrig en valp/unghund vara. Problemet är dock att valpen inte reagerar sunt på detta, det är som att pressa ner en kork under vatten. Släpper man taget så hoppar korken upp igen. En vacker dag åker den på en riktig propp och då blir det allvarliga komplikationer. Eftersom den inte kan bli undergiven blir den rädd och därmed i förlängningen eventuellt hundaggressiv. I en del fall är undhunden av den tuffare modellen och då är ett hundslagsmål ett faktum.
Det är alltså oerhört viktigt att tiken fostrar sina valpar. Om man som uppfödare ser att tiken inte har förmågan till detta måste man plocka in en annan hund som gör jobbet och, tycker jag, noggrant överväga om tiken ska ha fler kullar. Det är dessutom helt förkastligt att skilja tik och valpar åt innan leverans vid 8 veckors ålder.
Även om valpen blir fostrad av tiken innebär det inte att den får rätt förhållningssätt till människor. Vill vi ha en hund som är trygg med allt och alla så måste vi överta tikens roll och fostra valpen enligt naturens lagar. Gör vi det på rätt sätt så älskar vår hund alla människor. Skulle den på något sätt bli hotad eller trängd av en person som uppför sig tokigt blir den enbart undergiven och lugn, inte rädd eller aggressiv. Veterinären blir bästa kompis och grannens barn lekkamrater.
Jag är helt övertygad om att en hund som blir uppfostrad på tikens sätt nästan aldrig utvecklar aggressivitet mot människor. Det finns ingen anledning att bli aggressiv mot den man respekterar och känner sig trygg med.
Gyllerboda 20101130
Bengt Rödseth
Några funderingar efter konferansen.
Per Jensen
Vi fick se en bild på varg och ett par hundar, en bulldog och en minihund för att vi skulle förstå att hunden inte var en varg. Vi fick också höra att det inte finns mycket forkning på vilda vargar eftersom det är väldigt svårt. Nu förstår jag ingenting eftersom hela fördraget byggdes upp kring vargarnas beteenden för att förklara vad hundar gör. Hunden är ingen varg men den uppför sig som en varg men den vet vi ingenting om för den har man inte forskat på men vi vet ändå att den gör si och så.
Alfapar är av Per Jensen omdöpt till föräldrapar. Vad är skillnaden? Skillnaden är tydligen inte större än att han mitt i sitt föredrag höll på att försäga sig och sa alf…öh…föräldrapar.
Alfa förlåt förädraparet är inga ledare utan de sammarbetar. Det kan väl vem som helst räkna ut att det finns ett sammarbete i en flock, varför ska man annars leva i flock. Beviset var en bild på sex vargar kring en bison, de fyra tittade på de två som befann sig framför oxen. De sammarbetade!
Just det de sammarbetade, de väntade på startsignal. Det var någon som ledde anfallet för att det skulle bli effektivt. Med andra ord ett ledarpar eller som det vi alla tider har kallat alfapar.
När man läser Pers bok The Behavioural Biology of Dogs så får jag en helt annan bild av flocken så någonting är konstigt. Kan detta konstiga stavas populär eller kanske pengar?
En god sak förde hans föredrag trots allt med sig, jag fick en ny tanke kring det här. Vilken roll har valpen/unghunden i flocken och vad är det som förändras när den blir vuxen och får deltaga i sammarbetet.
Någon protesterade när jag sa alfapar! Kan denna någon vara vänlig och googla på research wolves. Vad pratar alla forskare om som jobbar ute i fält?