Jag och två tikar gav oss iväg mot Stockholm för att de skulle ögonlysas på Albano. Vi kliver in i entrén och i utrymmet mellan de två dörrarna möts vi av att “monster” som skäller, morrar och visar hela garnityret. Mina hundar tittar på mig och jag önskar jag haft en kamera för att föreviga deras ansiktsuttryck 😉
Husse försöker hela tiden förtvivlat upprepa fraser som “men lilla gubben, de är inte farliga, men så ska du väl inte göra osv. Han hade i alla fall fullt sjå att få det lilla monstret att stanna i hans famn …
– Det var bara en liten grej, “monstret” vägde ca 1,5 kg, var helt renrasig och försökte febrilt ta sig ur husses järngrepp för att försöka äta upp min tikar…
Väl inne i väntrummet står jag och tittar på olika fantastiska svindyra, små hembakade godisar som man kan köpa till sin hund, då jag bakom mig hör hur någon jollrar som till en bebis. Det var en vuxen välkädd kvinna som med halvhysterisk röst förklarade för sin hund att det absolut inte var farligt att lysa ögonen, det skulle gå så bra och som för att förstärka det hela, matade hon den oavbrutet med godis.
– Denna gång var den stackars hunden en stor kraftig labrador på sisådär 35 kg, som dessutom skulle bli mamma …
Men, som för att väga upp detta, så fick jag stifta bekantskap med enorm! jättefin Sankt Bernard som faktiskt var riktigt dålig, om jag förstod det rätt. Men med två starka , lugna ägare, uthärdade den både det ena och det andra där i väntrummet och det var väldigt intressant att studera dem och deras handhavande av hunden, som såklart var lugn som en filbunke – och det var absolut inte bara rasbetingat…
Spännande är det, att ständigt bli påmind om hur stor roll vårt eget beteende som hundägare har i alla situationer.
Jag vill gärna också uppdatera lite om Toncillit.
Jag har nu ytterligare flera fall med hundar som hos veterinär 1 absolut inte haft några problem med halsen och som sedan vid operation hos veterinär 2, i vissa fall varit så dåliga så det behövts två operationer med tid emellan för att få bort allt.
Igår vid valpträffen, kollade jag fem halsar, tre av dem var så fula att jag och veterinärstuderanden som var med, tydligt kunde se röda, svullna framfallna tonciller och de hundarna är bara 11 månader. Att jag tittade på dem, beror på att två av ägarna upplevde att det var något konstigt med halsarna, de åt gräs och annat maniskt och de upplevdes som “annorlunda” ibland och det är tyvärr precis så diffust och svårt det är, att förstå att hunden är dålig i halsen. Det var de två som jag inte såg så mycket på som hade uppvisat symptom, så det lsutade med att alla fem ska åka till veterinären. De här hundarna bor i olika landsändar och en i norge, så det är inte härifrån de fått smittan, den finns överallt och dessutom drabbar den alla raser.
Jag ska inte trötta er med fler halshistorier, de fyller ju snart en hel bok, men jag vill verkligen uppmana dig som hundägare att ta detta problem på allvar.