Vi tänker så här:
Tiken håller sina valpar isolerade från resten av flocken under ett antal veckor. De första veckorna förser hon dem mat och omvårdnad. När de är ca 6 veckor gamla börjar hon fostra. Hon ger dem social kompetens för att de ska kunna leva och samverka med henne och flocken.
Eftersom valparna i denna utvecklingsfas inte förstår att se skillnad på individer är tiken “bara” en hund för dem. De reaktioner valparna lär av tiken kommer att gälla för alla hundar de möter.
Väldigt förenklat kan vi säga att tiken lär valparna bli undergivna mot vuxna hundar. Hon ger dem alltså möjligheten att reagera med en trygg känsla istället för att bli rädda. Notera också att undergivenhet är en lugn känsla befriad från stress.
En vacker dag förs valparna samman med flocken. Tänk nu efter en stund, detta första möte är inte annorlunda än när din vuxna hund möter en främmande hund på gatan. Blir de här valparna rädda för de vuxna flockmedlemmarna? Nej definitivt inte, de blir undergivna. Alltså, mjuka och rara och helt trygga.
Undergivenheten framkallad av tiken under hennes fostran, är alltså det enda som behövs för att valpen ska kunna involveras i flocken utan problem.
I våra tamhundars liv finns ett annat problem, människor. Våra hundar måste möta massor av främmande personer och till och från dessutom bli hanterad av dessa. Veterinärer och annat löst folk!
Är det ett problem? Nej inte för våra hundar, de har fått lära sig att bli undergivna mot oss och reagerar på samma sätt mot alla de möter.
Våra tikar uppfostrar valparna så att de blir trygga med hundar och vi gör på samma sätt så att de blir trygga med människor. Någon socialiseringsträning behövs definitivt inte. Det första veterinärbesöket eller när valpen för första gången får möta svärmor blir inte annorlunda än valpens första möte med främmande hundar.