I går hjälpte jag en familj som hade flera hanhundar av tre olika raser. Två av hanhundarna hade ständiga konflikter, d.v.s. den ene flög på den andre lite nu och då.
En annan familj med en hanhund hade värre problem! Matte hade blivit allvarligt biten, varit sjukskriven och led fortfarande av sviterna från skadorna. Dessutom hade hunden bitit dottern.
Om detta hade varit för några år sedan hade jag reagerat som många gör, skjut idioterna och gräv ner dem, men idag vet jag bättre. Det är sällan hundens fel när sånt här händer.
Om vi återvänder till den förste så visade det sig att orsaken till attackerna var osäkerhet.
Hunden som atackerade hade blivit påhoppad på ett jaktprov. Med på provet hade familjen den andre hanhunden och hund nummer ett hade med stor sannolikhet kopplat överfallet till sin kompis och inte till den främmande hunden.
Naturligtvis hade familjen försökt att tillrättavisa sin “arga” hund med påföljd att osäkerheten hade ökat. Nu fick de en massa råd om hur det lugnt och sansat skulle avstyra konflikterna och hur de skulle arbeta bort osäkerheten.
Så återvänder vi till hunden som skadat matte. När jag besöker dem i veckan så har hunden blivit ordinerad örondroppar. Att ge hunden dessa var inte helt lätt så jag visar husse hur det skall gå till. Resutatet blir att hunden försöker “mästra mig”.
Jag har varit med för och dessutom jobbar jag helt på känsla så spolingen lyckades inte komma åt mig. Det blev en konstig konsultation eftersom jag blir tvungen att hålla hunden tills han somnar. I 3 timmar sitter jag på golvet, håller fast hunden och pratar med familjen.
I samtalet får jag då frågan: En instruktör tog min hund i öronen, lyfte upp honom och lade sedan ner honom, vad tycker du om det?
Svar: Det kan bara resultera i två saker, antingen “vinner” hunden och blir besvärligare eller så blir han rädd och osäker.
Då utbrister matte; “jag tog honom i öronen när han bet mig”. I samma stund säger lilljäntan, “pappa, jag rörde vid hans öra när han bet mig”.
Vid båda tillfällena då hunden bitet hade han alltså kopplat till instruktörens korrigering, blivit rädd och därför bitit.
Jag kan berätta att man har träsmak efter 3 timmar på golvet så jag överlämnar till husse att hålla i hunden. En halvtimma senare så suckar hunden och somnar som en stock.
Familjen ska nu fortsätta med dettta till hunden blir helt avslappnad när någon rör vid honom.
När jag ska gå är hunden helt förändrad. De stressiga, osäkra ögonen har försvunnit. När han tar kontakt med mig är han mjukt undergiven och när jag böjer mig ner slickar han mig i ansiktet.
Vi var många som hade tårar i ögonen.
Lillmatte hade blivit hundrädd vilket inte är så konstigt. Det löste vi på samma gång. Shadow låg blickstilla, på rygg i hennes famn under de 3,5 timmarna.
Döm inte hunden efter håren.