Historien kring Lups omplacering illustrerar för mig väldigt tydligt att de nya belöningsmetoderna, lika lite som de hårda, inte är förankrade i naturen och också hur bristfällig kunskapen är bland de som idag arbetar med hundar. De så kallade mjuka metoderna är inte vad våra hundar behöver för att bli trygga och balanserade. Lups reaktioner när han kommer till fosterfamiljen och senare till oss visar klart att problembeteenden inte beror på hunden utan på människans roll kontra hundens.
Jag har på alla sätt avkodat texten för att det inte ska gå att identifiera den inblandade organisationen, eftersom det inte är dem jag är på jakt efter utan det här handlar om de metoder som marknadsförs.
I nummer efter nummer av Hundsport ondgör sig Anders Hallgren över begreppet ledarskap och jämställer detta med våld samtidigt som han prisar de mjuka metoderna. På olika sätt försöker han föra i bevis att ledarskap inte behövs och hänvisar då till forskning på varg, med andra ord hänvisar han till naturen. Min fråga är då, var i naturen hittar vi godisbelöning, lydnad o.s.v.? Detta är lika onaturligt som korrigeringar som vissa förespråkar.
I Hundsport nr 6 skriver Anders följande angående frågespalter:
”Det förkommer att de som ska ge råd till hundägare om olika problem inte är utbildade hundpsykologer, utan refererar till ”mångårig erfarenhet av hundar”. Hundpsykologin har kommit så långt att vi vet att erfarenhet av olika problem inte räcker som bakgrund för att ge korrekta och konstruktiva råd.
Det borde inte finnas utrymme för amatörmässighet, när det gäller så viktiga saker som att hjälpa och vägleda hundägare som kört fast med sina hundar. Här är det minst lika viktigt, som med sjukdomsfrågor, att det är en välutbildad expert som tar rollen som rådgivare.”
Jag ska villigt erkänna att blodtrycket ökade en aning när jag läste ovanstående.
Alla de i Sverige som sysslat med hund i många år är med andra ord inte värda ett ruttet lingon men en person som ägt en hund i två år och gått en kurs och lärt sig ”belöna rätt beteende” den är något att hålla i när åskan går. Det är bara till att hänvisa till den här ”sagan” så framkommer det att så är inte fallet.
I nästa nummer finns följande att läsa:
”För att hitta argument för tuffa träningsmetoder säger många tränare att man ska ”göra som ledaren” eller ”göra som hundmamman” och menar då att en naturlig ledare styr och bestämmer över de andra i gruppen och att hundmamman uppfostrar sina valpar med bestämda tag.
Det är det här som är fel. En ledare i det vilda varken styr eller bestämmer. En hundmamma är inte sträng och uppfostrar inte sina valpar i mänsklig bemärkelse, hon är mycket snäll och tolerant.
Vad jag menar med att när vi tar initiativ till ”jakt” och ”väljer byte” är det i symbolisk bemärkelse, d v s vi tar initiativ till att gå ut och gå, väljer vart vi går och väljer vilka hunden får leka med och andra aktiviteter.”
Detta är skrivet i en debatt med Barbro Börjesson och resten av inlägget går i samma anda.
I teorin håller jag med dig Anders, ledarskap är att ta initiativ men det du inte förstått, är att ledarskap dessutom är att inte låta sig styras. När du står där med din godisbit vem är det då som styr? Hunden erbjuder ett beteende för att du skall lyda och ge den godis. Vem leder om hunden drar i koppel? Vem leder om hunden går snyggt vid sidan för att tigga godis? Vem leder när hunden sitter fint innanför dörren? Den erbjuder ett beteende för att du ska släppa ut den – och när du gör som den vill har du förlorat hela initiativet!
Jag vill poängtera att alternativet till godiset inte är krav och våld utan helt enkelt att inte låta sig styras. Genom att kommunicera med kroppsspråk och självsäkerhet ger man hunden trygghet som den inte kan få genom träning.
Anders, hur många kullar valpar har du fött upp?
Du har missat det viktigaste av allt, tiken lär sina valpar att hon är stark och trygg och framför allt lär hon dem att bli undergivna och avslappnade d.v.s. trygga med andra hundar.
Om du läser det jag skriver här så var snäll och ta dig en funderare på om du, i din ambition att skapa ett drägligt liv för våra hundar, kanske har skjutit förbi målet. Jag förstår mer än väl att du har de åsikter du har men du kan ha missat något på vägen. Du är välkommen att komma hit för att se vad vi sysslar med och möta våra hundar. Om du är den du utger dig för att vara så gör du ett försök att vidga dina vyer, det kan finnas viktig kunskap utanför din värld. Jag lovar dig att alternativet inte är våld utan ett ledarskap på naturens villkor.
När skall alla ni som marknadsför mjuka metoder och belöning inse att ni skapar mer djurplågeri än vad den hårda skolan gjorde. När ska ni inse att alternativet till mjuka metoder inte är hårda tag utan kommunikation på hundens språk och villkor. När skall ni inse att hundar inte behöver vara rädda, stressade och arga om vi människor lär oss att uppträda så att de känner sig trygga i vår värld. Hur många hundar ska behöva avlivas på grund av de metoder ni marknadsför?
Nog om detta och åter till Lup!
Organisationen som omplacerar hundar kallas härefter för YY. På deras hemsida finns beskrivningar av de olika hundarna och hur de ska behandlas när de kommer till den nya familjen. Jag kommer att citera från sidan vad som är skrivit om Lup och vad instruktören som haft honom i två veckor anser om honom och hur han skall tränas.
I texten på YY:s hemsida får man intrycket att ägarna gjort all världens fel med Lup. När jag läste beskrivningen fick jag en ganska negativ bild av dem.
När matte kommer hit med Lup har hon sin mamma med sig, det är hon som passat Lup de dagar som gick mellan att han hämtades tillbaka hem och familjen kunde skjutsa honom till oss. Dessa människor visar sig vara jättetrevliga, med båda fötterna på jorden och som försökt göra allt för att deras hund skulle ha det bra. För mig representerade de en helt vanlig svensk hundägare d.v.s. en hundägare som försökt att skaffa sig kunskap men inte hittat något som fungerat.
Här nedanför följer citat från YY:s hemsida, deras bedömning av Lup, instruktörens träning och också hur negativt Lup reagerade på det bemötande han fick i dennes familj. Jag kommer att kommentera påståenden och metoder för att förklara hur jag ser på det hela.
YY:
XX är bara 11 månader, och på väg att bli en farlig hund.
Viktigt för oss, och för XX, är att man har ett mjukt förhållningssätt till sin hund och till nyinlärning, och att man står närmare Anders Hallgren än Cesar Millan. En hund som XX, skulle snabbt kunna utvecklas enormt fel om man brukar övervåld och vill “lära hunden veta hut”.
Det är lätt att genom tv-rutan få en tro på att hundar som “kan nafsa” är sk “dominanta”, och behöver “sättas på plats”. Man kan ofta tala i termer som att hunden “tror att den är ledare” eller att den “klättrat på rangskalan”. Vilket inte är fallet. Lup har inte haft någon bra kommunikation och relation med sina ägare så han har kunnat slappna av och känna sig trygg. Men med en lugn hundvan person som inte tänker i ledarskapstermer utan som med positiv förstärkning i lugn takt visar honom vad man vill har han en möjlighet att utvecklas rätt, på ett helt annat sätt. Just för att han är 11 månader finns det såklart potential att vända honom. Men inte med hårda metoder eller våld. Vi kommer inte riskera att XX utsätts för sådana metoder eller en sådan gammaldags hundsyn.
Instruktören:
XX är en vit herdehundsblandning på 11mån. Det är en stor kille på 68cm i mankhöjd och som kommer ha en vuxenvikt på 55-60 kg. När XX vid 8 veckors ålder skiljdes från sin mamma och syskon fick han tyvärr öroninflammation och senare problem med utslag. Detta gjorde att XX inte träffade några andra hundar under den viktiga socialiseringsfasen. Detta märks tydligt då XX är en mycket lekfull hund men som inte har lärt sig gränserna för hur hårt man kan leka, bitas, brottas osv. Han har försökt rida och bita/kampa väldigt fysiskt med både mig och min sambo. En mycket rolig lek enligt XX men som kan bli väldigt farlig då XX inte har någon bithämning. Hans tidigare familj har länge upplevt de här problemen. XX bör därför inte umgås med barn.
XX är en väldigt lugn hund inomhus som har lätt att slappna av, han ligger och vilar, märks knappt av. Han tycker om att mysa och bli berörd, det är inga problem att hantera honom, klippa klor, titta på tänder, borsta ect. Det har inte varit några problem att lämna XX ensam under vistelsen hemma hos oss. Jag har filmat honom och han ligger lugnt och sover.
Vi har under tiden hos oss tränat mycket på kontakt och jag har belönat alla kontaktförsök som XX gjort. Han har själv fått testa sig fram för att bli belönad när han gör rätt. Vi har även lagt några godisspår och enkla aktiveringsövningar. XX är mycket duktig på att spåra och visar stor koncentrationsförmåga. Han har börjat förstå vitsen med att samarbeta och tar alltmer spontankontakt. XX är extremt känslig för yttre stress och kan in nuläget inte utsättas för någon form av stress i form av besökare, höjda röster i familjen eller liknande. Han blir då väldigt orolig och skällig. XX är van vid att skälla på folk/andra hundar som han möter ute på promenad vilket han gör på ren rutin. Han klarar av att passera människor på avstånd. XX är väldigt osäker, oerfaren och behöver därför mycket vägledning från sin förare. Man måste behålla lugnet och berömma alla beteenden XX visar som är rätt. Absolut inte skrika eller bli fysisk mot XX.
Jag har påbörjat skvallerträning med XX, dvs berömma med godbitar XX varje gång han ser en cyklist, gångare, hund, bild ect. XX svarar bra på detta och är lätt att avleda så länge människan, hunden ect är på håll.
Eftersom XX är så känslig för yttre stress klarar inte XX av att bo i ett samhälle eller i en stad. Han behöver ett hem på landet där man som förare kan välja bort att möta folk och inte tvingas in i situationer där XX kan bli trängd. XX behöver även ett hem hos ett par eller ensamstående som har en stabil situation och inte tjafsar, bråkar eller på annat sätt är i affekt. XX ska inte umgås med eller träffa barn.
XX behöver bli respekterad och få lära sig att människor av alla de slag och djur är trevliga och vill han väl. XX har börjat visa resursaggressivitet då man tidigare tagit hans ben osv ifrån honom. XX behöver umgås med många äldre och språksäkra hundar för att ta igen den socialisering som han har missat. Han har hemma hos mig umgåtts med mina unghundar under kontrollerade former, gått på promenad, sovit i samma rum osv. Han visar ingen aggressivitet men är väldigt burdus och klängig. Han har helt enkelt inte lärt sig gränserna och hur man leker ”lagom”.
Han har hos mig träffat katter vilket inte alls fungerar. Han har tidigare i livet fått stryk av katter varför han biter ifrån i förebyggande syfte. Jag upplever inte XX som en stressad hund, däremot är han socialt handikappad och efter i utvecklingen. Det är absolut nödvändigt att XX socialiseras ordentligt med olika sorters människor och hundar så att han kan känna sig trygg och slappna av i dess närhet. I nuläget blir han väldigt otrygg och gör skenutfall och skäller för att hålla dem på avstånd. Detta kan i fel händer lätt utvecklas så att XX blir en aggressiv och farlig hund för samhället.
Det är även viktigt att man har ett stort säkerhetsstänk med XX. Kommer det andra hundar framspringande eller barn kan han om han känner sig trängd bita ifrån. Man måste vara lugn och trygg som förare och jobba med positiva metoder, absolut inte försöka att sätta XX på plats eller försöka visa vem som bestämmer. Kom ihåg att XX inte vet hur man beter sig och kan därför inte straffas för detta! XX behöver vägledning och med mycket beröm och stöttning få lära sig hur man umgås och hur vårt samhälle fungerar. I mångt och mycket är XX som en 8v valp i en 11mån kropp.
XX har många styrkor, är lättlärd och gillar att jobba med sin nos. Han har förmågan att slappna av och pendla mellan aktivitet och vila. Han har föremålsintresse och älskar att bada. XX är dock fortfarande en unghund och är i nuläget väldigt gänglig och har dålig kondition. Hans framtassar och armbågar är utåtställda. Den som tar över XX måste vara beredd på mycket jobb och att hela tiden tänka säkerhet framför allt. Aldrig förlora fattningen och alltid vara en lugn klippa som XX kan luta sig mot. Man måste ha stor respekt för XX och hans rätt till utrymme och äganderätt av ben ect. Idka byteshandel om du måste ta något ifrån XX! Man måste även bo rätt till i en stressfri miljö. XX kan bli bättre men är en osäker hund som inte kan utsättas för alltför mycket yttre stress. Du som tar över XX måste ha stor erfarenhet av hundar och hundträning. Du har inte råd att göra fel med XX eller testa dig fram utan det måste bli rätt från början.
XX är även en extremt stor hund vilket man måste ha i åtanke. Han äter massor, tar jättemycket plats, fäller mycket päls och ser skräckinjagande ut pga sin storlek för främmande människor. Hundovana människor som ser XX kan därför reagera med rädsla vilket i sin tur kan påverka XX och göra honom osäker. Väldigt viktigt att han får träffa många trevliga, hundvana människor.
Mail från instruktören som tränade Lup under två veckor.
Hej!
Jag hade XX i träning hemma i mitt hem under 2v. När han kom bet han väldigt mycket på händer/kläder, något som ägarna även upplevt hemma. Han hade ingen bithämning utan bet hårt så att det började blöda/kläder gick sönder. Vi tränade detta hemma hos oss med mig/min sambo genom att vi lämnade XX varje gång han bet för hårt. Efter några dagar hade han slutat bita hårt och lekte fint med oss.
Jag påbörjade skvallerträning med XX vilket han svarade mkt bra på, i slutet vände han upp mot mig när vi mötte hundar i omgivningen för att få sin belöning. Gjorde inga utfall utan var helt lugn.
Jag tränade mycket på kontakt med störningar med XX vilket också gick mkt bra.
Undertiden XX var hos oss bet han en man i armen som gick in till honom av misstag i trädgården, han gjorde även utfall mot gräsklipparen när den stängdes av. XX tröskel för när han kände sig trängd var väldigt låg, med mig var det inga problem men var han själv var han mycket rädd/ när det kom människor (spec män och udda människor).
XX fick träffa en del hundar hos mig där jag såg att han betedde sig precis som en 8v valp som inte lärt sig reglerna för hur hårt man leker/biter. Det var tydligt att han missat en stor del av sin socialisering. Då jag inte hade tillgång till bra hundar som han kunde fungera med i flock kunde jag inte ge XX den socialisering med andra hundar som han så väl behöver. De hundar jag hade tillgång till reagerade mycket starkt på XX och blev väldigt rädda.
Jag tog inget beslut om att XX skulle avlivas, däremot tog jag beslut om att han inte kunde få den träning han behöver hemma hos mig. Det XX behöver är att få umgås med massor, massor med hundar för att lära sig hundspråk. Även olika typer av människor som ser olika ut så att han lär sig att generalisera. Jag skrev och talade om för ägarna att om inte XX skulle kunna få den typen av träning hemma hos någon rekomenderade jag avlivning då han bitit flera personer och är en extremt stor hund som skulle kunna bli riktigt farlig om han inte fick den nödvändiga träning han behöver.
Mitt mål när jag tränar en hund är att den ska kunna fungera i samhället och kunna få ett hem hos någon som verkligen vill ha hunden. Då jag hade svårt att se att någon mycket hundkunnig med mycket tid, med många stabila äldre hundar, utan barn skulle vilja lägga ner mycket träning på XX utan att ta betalt rekomenderade jag avlivning OM inte denna tränare gick att hitta någonstans.
Jag lät även XX genomgå ett halvt mentaltest där han uppvisade mycket rädslor och aggresivitet. Jag tror att XX kan bli en trevlig hund för ett par/ensamstående om han socialiseras väl hos någon som har tillgång till de hundmaterial som XX behöver omgivas utav.
Dock tar jag inga risker om jag tror att en hund skulle kunna bita ett barn som kommer fram eller någon som oskyldigt joggar förbi (vilken XX bet när han var med matte i stockholm). Men hos rätt person med rätt förutsättningar kan XX absolut utvecklas, men frågan är vart hamnar han sen?
Min kommentar:
Det enda som är rätt i dessa utlåtanden om Lup är att han behöver någon att luta sig mot, det behöver alla hundar. I övrigt är man helt ute och cyklar.
När Lup kommer till fosterhemmet används de metoder som Anders H. lovprisar. En ”utbildad” instruktör använder belöning utan att förstå vad hon sysslar med. Lup får styra sin omgivning med tiggeri och därmed tappar han helt fotfästet. På olika sätt söker han efter trygghet men igen i omgivningen vet hur man skall uppföra sig och han blir mer och mer desperat.
Eftersom jag träffat ägarna vet jag att en hel del av det som påstås om Lup inte stämmer med verkligheten. Det är fria spekulationer utifrån de teorier man lärt sig. En hund försvarar inte sin mat därför att man tagit maten från den, det beror på helt andra saker som framgår längre fram. Ett annat exempel är att “han fått stryk av kattor”.
Att ”belöna alla kontaktförsök” är för mig inget annat än att lära hunden att styra sin omgivning med tiggeri och det är inte i närheten av att vara den naturliga kontakt som hundar, hästar och även vi människor håller med den som uppfattas som en trygg individ i balans.
Hur man kan tro att man ger en hund trygghet med att ”belöna rätt beteenden” är för mig en fullständig gåta. Det går inte att belöna ett djur som helt saknar begrepp om moral.
Lups allt mer aggressiva beteenden hos fosterfamiljen tvingas fram av bristen på trygghet. Att bete sig på detta sätt mot en hund är som att sätta en 15-åring som VD för Volvo.
Eftersom den s.k. träning inte fungerar läggs skulden på Lup och man beslutar att avliva honom. Hur var det nu, Lup skulle utvecklas med mjuka metoder?
Mitt första möte med Lup.
När han kliver ur bilen gör han ett halvdant försök att skrämma mig med ett litet utfall, men det fick han inte mycket för. När det inte fungerade med att göra utfall hoppade han upp för att rida men fick samma svar, jag reagerade inte utan pratade vidare med ägaren. Märk väl jag vände mig inte bort eller knuffade ner honom. Han visade inga tecken på att vara osäker eller rädd och hans blick berättade att han bara var en vilsen och snäll grabb som inte riktigt fått det stöd han behövt.
Lup konstaterade direkt att han kunde vara trygg med mig och klarar nu hantering som egentligen är helt felaktig. Jag kunde ta tag i honom och ”kramas” och brottas utan att han blev arg eller rädd.
Jag gick in med honom i rasthägnet till våra hundar för att med deras hjälp bedöma honom, de är trots allt hundar och ser mer än jag. Shadow som träffar alla mina kunder och deras hundar reagerade inte alls på Lup, inte de andra heller, och därmed var det bara att släppa lös honom. Snacka om kalv på grönbete!
Mitt första intryck blev följande: En väldigt stor hund som därför långtifrån är vuxen varken i kropp eller själ. (stor hund = sent mogen) Han är helt trygg i kontakten med mig och tål hantering som en rädd hund aldrig skulle tolerera. Han klarar inte riktigt närkontakt med hundarna vilket inte är så konstigt eftersom han aldrig fått leka med andra hundar. Lup är en rar hund som fått lite fel för sig. Att han skall vara aggressiv och farlig ser jag inga som helst tecken på, i hans ögon ser jag bara en snäll, lite vilsen själ.
Hans utfall mot människor och hundar är inte kopplat till osäkerhet utan är bara något han lagt sig till med. Anledningen till detta kan man bara spekulera i men en orsak kan vara förra ägarnas beteende vid möten med hundar eller människor. Vem tar inte ett extra tag i kopplet när det finns en jättehund i andra ändan.
Jag är redan nu helt övertygad om att hans felbeteenden hos tränaren är framkallade av otrygghet.
Det är helt klart att människan inte betyder så speciellt mycket för honom, han klarar sig bra själv och han funderar inte mycket på om vi har några synpunkter på hur han skall uppföra sig. Han är hård och inte vek vilket bidrar till hans brist på ”will to please”. Han visar inga som helst undergivna signaler mot mig och ytterst lite mot våra hundar.
Den närmsta veckan (början på juli) händer följande:
Lup umgås med våra hundar utan problem utom i ett fall när schäfern Brave blev alltför närgången. Lup rynkar då på näsan och gör en liten markering men när Brave drar sig tillbaka händer inget mer. Lup leker för fullt med 7 månaders jackrusseln och befinner sig mitt i flocken och har efter händelsen med Brave inte visat någon aggressivitet. Han är fortfarande lite avvaktande på de stora men det försvinner mer och mer för var dag. Det som fick honom att reagera på Brave klarar han nu utan problem.
Vid ett par tillfällen har han gjort utfall mot främmande människor, han hoppar fram och låter mycket men biter inte. Det är mycket snack och lite verkstad. Han visar inte mycket aggressivitet utan det är bara ihåliga ljud. Han dominerar d.v.s. han är van att styra sin omgivning på olika sätt bl.a. tycker han att det är kul att skrämmas.
Lup är van vid att styra och ställa så vi är väldigt noga med att inte svara på hans försök till kontakt eller tiggeri. Lättlärd som han är så uppfattar han vår styrka och har på några dagar blivit mer lugn och balanserad.
13/9
När jag skriver dessa följande raderna har Lup varit här i drygt två månader. Han är fullvärdig medlem i flocken och hans bästa vänner är lilla jack russeln Strössel och 4 månaders goldenvalpen Candy samt en vuxen goldentik. Det finns ytterligare 5 hanhundar här och det förekommer absolut inga tendenser till gruff mellan dessa och Lup. Efter den första veckan har jag aldrig sett Lup visa någon som helst aggressivitet mot hundarna i flocken. Ibland är halva Strössel försvunnen in i hans mun när hon bestämmer sig för att ta ett ben ifrån honom.
Han har ett beteende som inte är speciellt uppskattat av de andra, han retas tills de blir irriterade och då tycker han att det blir en kul lek. Brave har lite av samma tag för sig så jag misstänker starkt att det är ett drag hos schäfern. När vi är tillsammans med flocken hjälper vi Lup att lugna ner sig och en del tid skiljer vi honom från de andra så de får vara i fred.
Vid ett tillfälle var han med i hägnet när jag hade kundbesök och hunden ifråga gjorde ett utfall mot Lup. Detta hanterade han utan problem.
Han kan skälla till mot en främmande hund men det är absolut inte aggressivitet inblandad.
Lups uppträdande mot människor är idag helt utan problem. Han är en rar och trevlig hund med ett helt normalt beteende. I beskrivning av instruktören framgår det att Lup vaktade diverse saker, både mot hundar och människor. Inget av detta finns idag! Främmande människor, våra hundar och vi själva kan plocka ett ben eller leksak ur hans mun och när han får tillbaks föremålet tar han det försiktigt utan att markera någon äganderätt. Alla i närmsta vänkretsen som träffar Lup är mycket förtjusta i honom.
När han kom hit till oss visade han nästan inga undergivna signaler och han funderade inte speciellt mycket på om det fanns någon annan som hade synpunkter på hans uppträdande. Idag har han ett mycket mjukare sätt och är förhållandevis lyhörd och lätt att påverka. Visst det är en stark och självständig hund så ibland försöker han spela ett litet spratt men det får man stå ut med när det gäller den luringen. Det är bara att lugnt genomdriva det man vill!
I beskrivningen från yy anser man att Lup ska leva i en skyddad miljö och att han inte klarar stress, barn eller ”normala” människor. Vi har inte på något sätt skyddat honom utan hela tiden sett till att utsätta honom för ett vanligt liv.
Till och med mycket stökigare än ett ”vanligt liv” för det är sällan lugnt på Gyllerboda. En ständig ström av människor och hundar, både för hjälp med problembeteende och för vanligt kursande. Stora grupper med människor och hundar fikar, äter och umgås här hos oss och Lup har varit en naturlig dela av detta precis som våra andra hundar. Han hade inte varit här mer än ett par veckor när vi var 25 personer, inklusive små och stora barn som hade grillfest på verandan och självklart passade vi på att ha Lup löst gående där hela kvällen – helt utan några som helst problem. Han klarar allt detta alldeles utmärkt när han lever med vårt trygga uppträdande.
Vad har vi gjort?
För att förklara det så skulle jag behöva beskriva hela vår filosofi så det får bli en kort sammanfattning.
Genom att uppträda med en fullständig lugn och säker attityd, oavsett vad som händer, har vi gett honom den trygghet han saknade. Vi använder oss absolut inte av de nya belöningsmetoderna eftersom det innebär att hunden får styra oss. Om man låter sig styras är man ingen säker ledare varken bland människor eller djur.
Detta innebär också att vi ytterst sällan låter oss påverkas i det dagliga livet, det är vi som tar initiativ till allt. Vi bestämmer inte över honom men vi låter inte honom bestämma över oss.
Vi har inte korrigerat bort några beteenden utan bara gett honom lugna trygga signaler. Ett exempel är hans vakt av mat och ben. Han fick en bit frusen mat av mig som han genast roffade åt sig. Jag sträckte fram min hand och förmedlade med hela min attityd att jag ville ha tillbaks min mat. Lup tyckte då att han skulle visa mig vilka stora fina tänder han har. Jag höll kvar min hand och tänkte noga på att utstråla lugn och styrka. Jag vet inte hur lång tid det gick men det kanske handlade om 5-10 minuter innan Lup ändrade uttryck i ögonen. Jag tog då tag i maten varvid det syntes lite tänder igen. Jag fortsatte att hålla i maten och budskapet till honom var att han gärna fick bita mig men jag ville ha tillbaks min mat. Det gick ytterligare några minuter och då öppnar Lup sakta munnen.
Jag tar ifrån honom maten för att genast be honom ta den igen. Han tar den mycket försiktigare denna gång och när jag sträcker fram handen rynkar han bara en smula på näsan. Mitt kroppsspråk ger hela tiden samma budskap, jag vet vad jag vill, jag är starkare än honom men jag är också det tryggaste som finns. Nu släpper han nästan direkt taget om maten och så fortsätter vi den här byteshandeln. När Lup lugnt och fint tar maten och lika lugnt ger den tillbaks till mig får han behålla maten och jag går därifrån. En dag senare upprepade jag övningen och även Gunilla gjorde samma sak. Efter detta har han aldrig visat minsta tendens till vakt av ben, mat eller något annat.
Sagans slut.
Nu har vi kommit till slutet på november. För 14 dagar sedan annonserade vi ut Lup eftersom vi ansåg honom mogen att flytta ut i stora världen. Det tog bara ett par dagar innan vi hittade en fantastiskt trevlig familj med rätt inställning och attityd.
Det fanns en tveksamhet från min sida med anledning av att Lup skulle bli en ersättning för en hund som avlivades ett par månader tidigare. Det var, helt naturligt, mycket känslor inblandade kring detta och risken fanns att detta skulle ge Lup fel signaler.
Att visa mycket känslor i ett ledarskap är att vara svag och Lup tappade åter igen fotfästet när han inte såg någon som uppträde självsäkert och tryggt.
Tyvärr hade jag rätt i mina farhågor, Lup började vakta igen och vi fick ta tillbaks honom.
Man lär så länge man lever och helt klart har Lup bidragit med kunskap på många sätt.
Lup var känsligare än jag trodde och nästa gång vi hittar någon som vill ta hand om honom kommer vederbörande få massor av utbildning om hur man ger en hund trygghet.
Det har varit en förmån att få lära känna denna fantastiska hund med hans enorma utstrålning och stora hjärta. Han har lärt mig massor och jag får förhoppningsvis möjligheten att skänka honom ett fortsatt liv.