Tänk så tokigt det kan bli! Gång på gång träffar jag hundägare som bär på ett enormt dåligt samvete. Det är en plåga att vara hundägare istället för att det är ett nöje.
I de flesta fall beror det dåliga samvetet på att hundägaren inte tror sig kunna ge hunden den aktivering som är nödvändig. Propagandan för aktivering förs av alla de som tror att grunden till felbeteenden är understimulering. Jag påstår att detta eviga tjat om aktivering skapar fler problem än det löser. När vi hundägare får dåligt samvete ger vi hundarna totalt fel budskap och detta skapar absolut problem. En hundägare ska ge sin hund trygghet med sitt uppträdande och inte en massa signaler om att vederbörande är det räddaste och svagaste som finns.
Gör mig och era hundar en tjänst, släpp det dåliga samvetet, ni ger säkert hunden dubbelt av vad den behöver i aktivering och omsorg. Njut av hundägandet, utstråla lugn och harmoni så slipper hunden känna sig otrygg.
I ett samtal för några dagar sedan, med vår kära vän Viveka, kom följande nya tanke fram.
Så som vi betraktar hunden betraktar den oss. Om vi ser på hunden som något smått och ömtåligt som måste vårdas och tas om hand, så blir vi sådana i hundens ögon. Detta tror jag är en av de största orsakerna till alla rädda och aggressiva hundar och tillsammans med ett dåligt samvete blir det förödande.
Vi hade dirigeringskurs i helgen för retrievers och en liten rapport är på sin plats. När vi startade på lördagsmorgonen fick deltagarna en viktig regel att rätta sig efter: Ingen får bli irriterad eller arg på sin hund oavsett vilka dumheter den hittar på.
Vilken kurs det blev, alla gjorde enorma framsteg med hundarna och med sig själva. Samtliga hundar fick ett helt annat självförtroende och blev dessutom allt mer lugna och harmoniska allt eftersom timmarna gick.
Nu behöver jag hjälp med att bli av med ett dåligt samvete. Här finns en liten rar valp som behöver ett nytt hem. En av spanielvalparna visade sig ha fel på ryggraden. Hon rörde sig konstigt med bakbenen och när hon väl blev lite äldre kunde vi och veterinären konstatera att hennes ryggrad är vriden. Vår veterinär, som är den mest jordnära som finns, tycker inte att hon behöver avlivas eftersom hon inte har ont. Vi har för mycket hundar för att ha henne kvar och eftersom hon inte kommer att bli jakthund så får hon ingen vettig uppgift här utan hon kan förgylla tillvaron för någon annan.
Veterinären vet inte vad som kommer att hända framöver men det lilla livet får den tid hon får och jag kan inte avsluta hennes liv nu, det känns inte rätt. Däremot så måste den som tar hand om henne ta på sig ansvaret att ta bort henne den dag hon får ont. Den som inte klarar det har inte rätten att kalla sig djurvän. Det ska inte heller vara någon som går runt och tycker synd om henne för då blir hon dagligen upplyst om att något är fel och blir på kort tid en otrygg hund.
Stella, som hon nu heter, är så mjuk och rar som det går att vara men också väldigt modig. Hon har fått ta del av vår träning för att få fram undergivenheten och därmed tryggheten så hon är helt trygg med alla människor, stora som små.
Vi skänker inte bort hene utan vill ha ett par tusen som täcker kostnaden för vaccinering, besiktning och registrering. På så sätt hoppas vi att endast seriösa gör sig besvär.