Vår nya medlem i flocken, schäfervalpen Brave, har lärt oss en hel massa om varför det blir som det blir för många schäferägare. Fidusen med att ha en schäfer i huset och också terriern Strössel är att vi ska behandla dem precis på samma sätt som vi gör med våra spaniels och retrievers. Vi fostrar på samma sätt och har samma regler för de här två som för alla valpar. Reglerna är väldigt enkla, de skall komma när vi ropar och lyssna när vi pratar men eftersom det sker ganska sällan så kan de mest njuta av att leka med varandra och sova mycket. Fram till att de är ett år gamla kommer vi inte att träna någonting, man sätter inte bebisar i skolbänken.
Vi filmar en hel del för att dokumentera vad vi gör och vad resultatet blir. Igår gick Gunilla ut till ladan med valparna i hasorna. Det var ingen skillnad på dessa och våra andra valpar, de följde som en skugga. Ute vid ladan strödde hon lite matkulor på marken och lämnade valparna där. När Gunilla ropade deras namn kom de som skållade troll båda två fastän de stod och åt. De är 11 veckor gamla och har aldrig fått en godisbit men de kommer på inkallning eftersom vi är deras trygghet i livet och betyder något för dem.
Det är detta som är problemet med den “nya skolan” om vi inte är viktiga och trygga i hundens ögon så varken lyssnar den, följer eller tycker det är positivt att komma till oss. Vi blir “osynliga” så fort det dyker upp något som är mer intressant än godisbiten vi försöker locka med.
Så här har jag sagt länge men i veckan fick jag uppleva detta på ett sätt som jag inte skulle kunna föreställa mig i min vildaste fantasi. En hundägare kommer hit för att jag skall göra en bedömning av hunden. Matte har gått på valpkurs och är dessutom inne på sin andra unghundskurs. Hunden,1,5 år gammal, har ingen som helst kontakt, kommer inte på inkallning och har dessutom börjat att rymma till skogs.
När vi träffas ser jag att hunden inte tar någon som helst notis om mig och jag försöker därför att få den till att bli uppmärksam på mig. Jag stampar i golvet men det får endast hunden till att titta sig förvirrat omkring och vad jag än gör så får det samma resultat. Jag blir minst sagt lika förvirrad som hunden när jag upptäcker att den inte kan koppla någonting till mig.
Matte hade berättat att det fanns många hundar i kenneln när hon hämtade valpen, så tanken slår mig att den här hunden borde kunna hundspråk. Jag böjer mig ner och morrar mot honom. Han backar en decimeter och så tänds det två ljus i ögonen och på några sekunder förvandlas det förvirrade uttrycket till lugn och harmoni.
Hade hunden kunnat prata hade han sagt: Men herregud finns det människor på den här planeten, va skönt då behöver jag inte vara ensam längre.
Under den halvtimma matte och jag sitter och pratar ligger hunden lugnt ner och han tar ständigt kontakt med mig. När matte ska gå ut sitter han vid hennes sida och har en underbar undergiven kontakt med henne. Jag tror inte att jag såg fel när jag såg något blänka i ögonvrån på matte och jag måste erkänna att jag var rörd jag också.
Tänk att leva ett liv med osynliga varelser, att uppleva att man är helt ensam i världen.