(berättelser under denna rubrik publiceras med hundägarens tillåtelse)
Gyllerboda 14/11 2010
I slutet av april blev jag uppringd av Mona Almkvist ägare till en ung schäfer. Mona hade genom åren ägt ett antal hundar av samma ras, allt från lugna till väldigt livliga.
Anledningen till att Mona ringde upp mig var de stora problem som hon hade med den unga hunden, han var mer vild än tam. Hunden var helt sönderstressad, gnällde och skällde och dessutom bet och slet han i Monas kläder. Han lyssnade överhuvudtaget inte på Mona när hon försökte påverka honom. Naturligtvis hade hon gjort allt för att få rätsida på det hela men inget hade fungerat.
Ingen av de personer Mona talat med kunde komma med ett verksamt råd och nu ställde hon frågan till mig om jag hade några verktyg till henne. Mina kommentarer angående vad hon gjort fick till följd att Mona bokade en tid för att komma på besök.
När vi möts upptäcker jag att Mona absolut inte är den personlighet som ska ha problem med sin hund. Hon utstrålar lugn och självsäkerhet.
Under vårt samtal framstår det allt tydligare vad som gått snett. För första gången i sitt liv har hon gått på valpkurs. På kursen hade hon lärt sig nya saker som hon aldrig sysslat med tidigare. Tillsammans med den nya hunden uppträdde hon helt annorlund än fallet varit med hennes tidigare hundar.
När vi pratat ett par timmar insåg Mona att hon förvandlats till en helt annan person. Mitt råd till henne var naturligtvis att åka hem och vara sig själv, att använda sin naturliga utstrålning för att ge hunden den trygghet han sökte och att sluta med de metoder som hon fått lära sig på kursen. Mona fick istället en massa råd om hur hon reagera för att inte föda hundens stress och oro.
3 dagar efter Monas besök ringer henns väninna för att få hjälp med sin hund. Jag vill ha din hjälp eftersom Mona fick en ny hund på ett par dagar, säger hon.
Historien är inte slut med detta. För några veckor sedan ringde Mona igen. Hon hade träffat två vänner som inte sett hunden sedan hon var på besök hos mig. Båda hade förundrats över hur lugn och harmonisk hunden blivit. Detta var anledningen till att jag blev uppringd den här gången. Mona ville berätta om hur trevligt det blivit att vara hundägare och än en gång tacka för hjälpen.
Nisse kommer på besök!
Sommaren 2009 kommer ett par på besök med en 8 år gammal hund, modell stor. Hunden (vi döper honom till Nisse i den här berättelsen) har bitit nya sambon 2 gånger och av den anledningen har jag blivit kontaktad.
Det som händer vid detta första besök sedan vid det andra illustrerar väldigt väl hur vårt agerande påverkar hundar men också hur hundar försöker påverka oss
Jag är ute när bilen rullar in på gården och därför sker min första kontakt med Nisse där han sitter bak i bilen, i buren. Jag lovar att han inte ger något snällt intryck. Nisse morrar och visar klart och tydligt att jag inte ska komma nära. Jag ber därför husse att sätta på kopplet och plocka ut honom.
Jag övertar kopplet och vi går bort mot vårt rasthägn där våra hundar finns. Ett av problemen med Nisse är också andra hundar och när han får syn på vår flock ökar aggressiviteten betydligt. Han morrar mot hundarna och han morrar mot mig.
Jag börjar förklara för ägarna vad som pågår och uppmanar dem att bara lugnt betrakta det som sker. När Nisse morrar mot hundarna ställer jag mig framför honom, tittar inte på honom utan fortsätter att prata med ägarna. Han morrar då på mig vilket jag inte tar någon notis om. Mitt budskap är att om han har lust att bita mig så får han väl göra det men jag bryr mig inte. Om det nu efteråt skulle gå att påverka det som skedde så skulle jag ge en miljon för en filmkamera.
Under en och en halvtimme försöker Nisse få kontroll på mig. Första halvtimmen morrar han för att sedan helt plötsligt lägga ner raggen och sänka svansen. Sedan skäller han på mig, han tar famntag och rider på mig (jag lovar att det inte är lätt att hålla balansen med 50 kilo hund som juckar för fullt), han gnäller, han hoppar upp mot mitt ansikte med vidöppen mun och två gånger nuddar ena hörntanden vid mitt ögonbryn och till sist ställer han sig framför mig med viftande svans. När inte ens det sista får mig att notera hans närvaro så slappnar han av, suckar och lägger sig ner vid min sida.
Nu går vi bort till rasthägnet och Nisse har ett helt annat beteende än tidigare. Nyfiket, med lätt viftande svans betraktar han våra hundar. Han har plötsligt förvandlats till en normal hund. Detta kan förfalla egendomligt men som jag ser det så finns det nu en trygghet i hans liv. Han kunde inte påverka mig och därför förstår han att jag kan försvara honom.
Ägarna då? Det var lika lite ett problem i det här fallet som i berättelsen om Mona. Husse var väktare och han berättade att han hanterade alla busar utan problem. Han behövde inte handfängsel och batong för att sköta sitt jobb utan klarade sig bra med sin lugna attityd. Bra tyckte jag, du behöver bara åka hem och “ta på dig uniformen” så kommer din hund att ändra sig. Naturligtvis är detta en sammanfattning av mina råd men det är vad det hela handlar om. Uppträd som en lugn ledare så blir hunden lugn och trygg.
När Nisse kommer tillbaks för återbesök har det skett en stor förändring. Hemma har han ändrat beteende och han gör bara en snabb koll om jag står upp den här gången också.
Jag lämnar familjen utanför rasthägnet för att hämta ut kaffet. När jag kommer ut säger husse “vet du vad han gjorde, han pinka på mitt ben men du har ju sagt att jag ska var lugn så jag gjorde ingenting.” Det var nära att jag kramade om honom! Det är imponerande att visa sin styrka och hålla sig lugn när man blir provocerad så här. Behöver jag berätta att det blev ett lyckligt slut på den här historien?